Digitala verktyg, integritet och sekretess

Flera av de klassbloggar som gruppen kikat närmare på och diskuterat, använder sig av bloggandet utifrån två perspektiv. Å ena sidan används bloggen som en möjlighet att vidarebefodra information till elevernas vårdnadshavare. Å andra sidan används bloggen som en möjlighet att berätta om vad som händer på skolan eller i klassen under veckan som gått samt vad klassen lärt sig. Lite som en motsvarighet till “veckans brev” (före bloggandets tid), då man skickade hem ett veckobrev i pappersformat till elevernas vårdnadshavare. Flera bloggar tycker vi även upplevs mer som “informationstavlor”, snarare än ett återgivande av veckan som gått.

En annan iakttagelse vi gjort är att en del klassbloggar skrivs av eleverna själva (främst inom högre årskurser), medan andra bloggar skrivs av ansvarig lärare, men där eleverna själva berättar vad varje inlägg ska innehålla (främst inom lägre årskurser).

• Exempel på blogg där läraren skriver, men eleverna berättar vad som ska finnas med i de olika blogginläggen (åk 2): http://forsbysklass.moobis.se/

• Exempel på blogg där alla inlägg är skrivna på engelska (åk 6): http://funequals6batjohannes.blogspot.se/

(Förtydligande: Johannesskolan i Stockholm, där denna klassblogg finns, bedriver tvåspråkig undervisning i en av klasserna i varje årskurs. Denna undervisning är reserverad för elever som har engelska och svenska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna)

I vår gruppdiskussion kom vi att prata en del om den digitala utvecklingen och vad den gör med pedagogers förväntan på elevers förkunskaper ifråga om digitala verktyg. Vi tror att det ibland finns en omedveten förväntan på att eleverna “redan kan” eller har viss grundläggande kunskap/erfarenhet av att arbeta med digitala verktyg. Många barn/unga har ofta en viss förtrogenhet med digitala verktyg, såsom surfplattor, mobiler, datorer, sociala nätverk m.m. Det går inte att komma ifrån att det är så. Men, det finns barn/unga som inte har det av olika anledningar. Det finns familjer som medvetet väljer att inte använda digitala verktyg (av olika skäl, däribland sekretess och integritet). Därmed är det också lätt att glömma de barn/unga som saknar kunskap och som i skolan mer eller mindre förväntas ha med sig den typen av kunskap.

  Kan ett möjligt alternativ vara att införa någon typ av “digitalt körkort” så att “alla” elever ges möjlighet till en någorlunda grundläggande kunskap om de digitala verktygen? Hur anser du att skolan kan nå dessa elever/familjer (som valt "bort" de digitala verktygen av olika skäl) på ett bra sätt?

Veckans gruppinlägg är skrivet av Jenny och Lina.

Det gäller att sätta på sig de rätta glasögonen

Hej på er! Då tänkte jag skriva mitt första egna inlägg på bloggen och passa på att dela med mig av gårdagens observation:)

Måste säga att jag har fått en helt ny syn på lek och lärande! Det är otroligt spännande och lärorikt för mig, som under tre år jobbat på en fritidsavdelning med elever från årskurs 2-6. Först nu insåg jag för första gången under denna observation vad jag har missat! Jag har inte tidigare tänkt i dessa banor och inte reflekterat över hur barnen leker. När man jobbar så flyter dagarna på och tiden räcker inte till, man planerar aktiviteter som rör lärande och reflekterar över dessa sen börjar man om igen. Jag blev så överrumplad, och började diskutera detta med en kollega, och som sagt tiden flyter på och det gäller att sätta på sig de rätta glasögonen menade hen. Men hur ska man hinna byta glasögonen för alla de olika dilemman vi ställs inför?

Jag jobbar vid denna skolas fritidshem och jag känner de flesta eleverna så jag satte mig på ett ställe där eleverna inte uppmärksammade mig så lätt. Jag var nu  utanför det jag annars brukar vara mitt i, och jag tänkte för mig själv när jag såg rastvakterna som gick ute. Ser man det som jag nu ser i det fågelperspektiv jag just nu sitter i när man är ute och mitt uppe i arbetet? Antagligen inte. Man är ute leker med barnen hittar på lekar och finns där om det skulle vara något, man löser konflikter och tröstar de som är ledsna osv osv…

Det jag såg igår är något jag kommer ta med mig, för detta har verkligen öppnat mina ögon för hur mycket man kan missa, utan att ens reflektera över det.

Jag tror att vi ibland måste släppa alla måsten och bara vara, att ibland få sätta sig ner och se med andra ögon för att kunna förstå.

Tack för mig :)

/ Marielle

Lärande genom samspel

Förra veckan när vi i grupp fem redovisade vår film om de olika lärandeperspektiven så läste jag en artikel som hette barn och pedagogers lärande går hand i hand skriven av Ingrid Engdahl. Studien som är beskriven i artikeln är utförd i en förskoleklass men jag tycker den lyfte fram en intressant aspekt av lärande. Just det att barn lär sig väldigt mycket genom sampel men även att lärarna kan lära sig nya saker genom sitt sampel med eleverna. Ingrid Engdahl skriver att genom att lärarna och eleverna engagerar sig i samma saker så blir förutsättningen för lärande väldigt bra. Delat fokus, ömsesidigt lärande och att man som lärare ändrar sina egna perspektiv för att komma närmare elevens perspektiv gör att båda parterna kan lära sig något nytt utav undervisningen.

Vygotskij trodde också på lärande genom samspel, han menar att barn lär sig genom att umgås med vuxna och andra barn. Att imitera och iaktta andra människor menar Vygotskij är ett nyckelbegrepp i ungas lärande. När jag läste detta tänkte jag direkt på talesättet – barn gör inte vad man säger till dem att göra utan de gör det du själv gör. Tycker verkligen det stämmer då jag själv som liten tyckte att varför får inte jag göra så när mamma gör så?

Som blivande lärare så tycker jag det är viktigt att man själv beter sig så som man lär eleverna att bete sig. Man måste tänka på att man som lärare är en viktig person i barnets utveckling och att man ”visar” vad ett bra uppförande är. 

 

Hur kan vi som blivande lärare visa våra elever vad ett bra uppförande är?

 

Källor:

http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?aq2=%5B%5B%5D%5D&c=14&af=%5B%5D&searchType=SIMPLE&query=ingrid+engdahl&language=sv&pid=diva2%3A559032&aq=%5B%5B%5D%5D&sf=all&aqe=%5B%5D&sortOrder=author_sort_asc&onlyFullText=false&noOfRows=50&dswid=-9762

Phillips, D.C. & Soltis, J.F. (2014). Perspektiv på lärande. (2. uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Den framtida lärarrollen - utmaning och/eller möjlighet?

På urplay.se finns en tv-serie som heter ”Lärlabbet”. Den beskrivs som en serie för lärare, med lärare, av lärare. Tanken med serien är att den ska bidra till reflektion och handlingskraft hos pedagoger kring lärandeprocesser och visa att det ständigt finns möjligheter till yrkesutveckling. Det senaste avsnittet sändes igår och handlar om att erövra läraryrket. I avsnittet (klicka på länken nedan) får vi möta lärare som kommit olika långt i sin yrkesbana samt en lärarstudent och dennes vfu-handledare. Avsnittet och lärarnas samtal tar sin utgångspunkt i två frågor: varför vill man bli lärare? Och vilka egenskaper behövs som lärare?

UR: Lärlabbet - att erövra yrket            

I kapitel 13 i boken ”Läraryrkets många ansikten” skriver författarna följande om den framtida lärarrollen: ”Vi vill omigen betona att lärare inte är färdiga när de tar sin lärarexamen. För att bli en skicklig lärare krävs att man fortsätter fortbilda sig genom hela yrkeslivet, både inom ämnet och inom de mer övergripande delarna. Att samhället förändras kräver också en lärare som förändras, ett livslångt lärande.” (s 298)  

Jag tror att det som har betydelse för formandet av en god läraridentitet och bli en bra lärare bland annat handlar om att utveckla en relationell kompetens (förmåga att bygga goda relationer till elevgruppen), en ledarkompetens (förmågan att leda och lära) samt en didaktisk kompetens (d v s ha kunskap om och känna förtrogenhet för hur lektioner planeras, verkställs och utvärderas). Det är en av många viktiga delar i det livslånga lärandet som lärare. 

Med utgångspunkt i UR-klippet och ovanstående citat från kurslitteraturen; hur resonerar  du kring följande fråga:

• Hur upplever du att den framtida lärarrollen ser ut ifråga om utmaningar och möjligheter? Vilka egenskaper behövs som lärare, anser du?

Källa: Brynolf, M. et al. (2012). Läraryrkets många ansikten. (3., [delvis omarb. uppl.]). Stockholm: Liber.

Är jag dum bara för att du säger att jag är det

Vi i grupp 5 har diskuterat Vygotskijs tankesätt om att en lärare inte ska göra så att eleverna  fastnar i ett intellektuellt tillstånd. Man ska inte som lärare tycka att eleverna är oförmögna till fortsatt tillväxt eller utveckling. Gör man detta kan det sluta med att eleven tycker det är svårt att visa läraren att den faktiskt kan fortsätta utvecklas, det negativa blir självuppfyllande.

Vi håller med Vygotskijs tankesätt att man inte ska fastna i det negativa och vi tycker att man som lärare ska vara försiktiga med att peka ut bristerna hos sina elever då det bara skapar dåligt självförtroende. Får man höra något om sig själv för många gånger så tror man tillslut att det är så det är och att det inte går att ändra på.

‘

Tillskillnad mot Piagets teori om de olika utvecklingsstadierna intresserade Vygotskij sig mer för det barn kan prestera med hjälp av vuxna och andra äldre elever. Han menade att elever kunde befinna sig i samma utvecklings stadium men ha olika potential för fortsatt utveckling. Vygotskij menar att människan ständigt är under utveckling, man blir aldrig fullärd.

Vi hittade en debatt artikel från 15 januari 2015 

http://www.lr.se/opinionpaverkan/debattartiklar/arkiv/elevervillhamerkontaktmedvuxna.5.6427d98114ac031f3ccd88d4.html

Den handlar om att barn vill ha mer kontakt med vuxna. Och som Vygotskij menar att barn kan prestera mer med hjälp av vuxna. Artikeln menar att allt fler lärare har uppmärksammat att föräldrar till deras elever inte engagerar sig så mycket i barnens skolgång. Vi lärare har inte den tiden som behövs för att kunna prata och engagera oss i alla elever. Därför är det viktigt att få ett bra samarbete med föräldrarna och hjälpas åt att lyfta fram det positiva hos eleverna så de inte fastnar i det intellektuella.

Hur ska vi som framtida lärare kunna få föräldrarna mer engagerade i skolan och i deras barns skolgång?

Skribenter, Therese Edberg och Marielle Carlsson

"Lärteorier och kunskapens överförbarhet"

Nu i slutet av denna vecka, efter allt läsande så känns det bra med helg. Under dagens gruppdiskussion kring veckans uppgift märktes det dock att det finns saker kvar att uträtta och arbeta vidare med….

Jag vill berätta om en händelse som har med temat lärandet att göra.

Händelsen utspelade sig då jag gick i grundskolan. Vi hade en lärare som jag frågade om hjälp. Lärarens försök att hjälpa mig nådde inte fram. Hon tog sin långa nagel och knackade på mitt huvud och sade:  

- vad har du här uppe egentligen!

Detta hände mig vid flera tillfällen. Som liten flicka förstod jag aldrig varför hon gjorde så på mig, speciellt när andra klasskamrater inte blev behandlade på samma sätt.

Frågan man kan fundera vidare kring utifrån denna beskrivna situation och temat “lärandet” är; vilken lärteori praktiserade denne pedagog i relation till hennes kunskapsinlärning?

Det här var en tanke som slog mig under veckans läsning om olika lärteorier och hur vi som pedagoger ska praktisera dem.

Anser du att pedagogen lyckades med kunskapens överförbarhet så som den beskrivs i boken “Perspektiv på lärandet” (Phillips & Soltis 2015)?

Varför/Varför inte?

När räcker inte den vanliga pedagogiken till?

I måndags fick vi frågan “Vad är specialpedagogik?”. I vår tvärgrupp landade vi i ett citat vi fastnade för och som vi funnit i den litteratur vi fått i uppgift att läsa:

“Specialpedagogik ska sättas in  

när den vanliga pedagogiken inte bedöms räcka till” 
(Persson, s 381 “Lärande, skola, bildning)

“När” är det som den vanliga pedagogiken inte räcker till? Är det “bara” när elever med utredda diagnoser finns med i en klass? I vår gruppdiskussion pratade vi bland annat om de barn som kan ha osynliga inlärningssvårigheter. I boken “Kriget är slut” av Morgan Alling kan man se att detta finns med. Vi hade svårt att förstå varför ingen av pedagogerna lade märke till hur han mådde, trots att han träffat så många! Kanske var det för att det inte fanns tid från pedagogernas sida? Pedagogerna hade för många elever att ta hand om, så de hann förmodligen inte med att se igenom Morgans camouflage-beteende. Eller var det för att han hade ett annat sätt att visa hur han mådde genom glädje och skoj? Att han blev som en klassens clown? Han visste hur han skulle bete sig för att saker och ting inte skulle märkas.  

När Morgans beteende blev för mycket, så löste en lärare det med att sätta honom utanför klassrummet vid en bänk som hans namn stod på. Läraren exkluderade honom från gemenskapen och lyfte fram honom som ett problem. Något som vi också kom att diskutera under veckan är att man inte ska fokusera på elevers svagheter, utan lyfta fram deras styrkor också.

När räcker inte den vanliga pedagogiken till? Är det när barn/unga får en bokstavskombination (någon form av diagnos)? Eller kan det vara så att specialpedagogiken egentligen alltid behövs för alla barn, oavsett diagnos eller ej"?

/ Jenny och Heba