I måndags fick vi frågan “Vad är specialpedagogik?”. I vår tvärgrupp landade vi i ett citat vi fastnade för och som vi funnit i den litteratur vi fått i uppgift att läsa:
“Specialpedagogik ska sättas in
när den vanliga pedagogiken inte bedöms räcka till”
(Persson, s 381 “Lärande, skola, bildning)
(Persson, s 381 “Lärande, skola, bildning)
“När” är det som den vanliga pedagogiken inte räcker till? Är det “bara” när elever med utredda diagnoser finns med i en klass? I vår gruppdiskussion pratade vi bland annat om de barn som kan ha osynliga inlärningssvårigheter. I boken “Kriget är slut” av Morgan Alling kan man se att detta finns med. Vi hade svårt att förstå varför ingen av pedagogerna lade märke till hur han mådde, trots att han träffat så många! Kanske var det för att det inte fanns tid från pedagogernas sida? Pedagogerna hade för många elever att ta hand om, så de hann förmodligen inte med att se igenom Morgans camouflage-beteende. Eller var det för att han hade ett annat sätt att visa hur han mådde genom glädje och skoj? Att han blev som en klassens clown? Han visste hur han skulle bete sig för att saker och ting inte skulle märkas.
När Morgans beteende blev för mycket, så löste en lärare det med att sätta honom utanför klassrummet vid en bänk som hans namn stod på. Läraren exkluderade honom från gemenskapen och lyfte fram honom som ett problem. Något som vi också kom att diskutera under veckan är att man inte ska fokusera på elevers svagheter, utan lyfta fram deras styrkor också.
När räcker inte den vanliga pedagogiken till? Är det när barn/unga får en bokstavskombination (någon form av diagnos)? Eller kan det vara så att specialpedagogiken egentligen alltid behövs för alla barn, oavsett diagnos eller ej"?
/ Jenny och Heba
Intressant inlägg. Det är verkligen en komplex fråga när den vanliga pedagogiken inte räcker till. Jag tycker att man så fort man bedömer att en elev inte uppnår kunskapskraven ska sätta in extra anpassningar och hjälper inte det har elever rätt till särskilt stöd och specialpedagogik oavsett om eleven har en diagnos eller ej. Enligt mig har alla elever olika behov och behöver därmed olika stöd.
SvaraRaderaPå min skola arbetar vi förebyggande genom att varje termin låta alla elever göra ett läsförståelse test och ett avkodningstest tillsammans med en specialpedagog i hopp om att hitta de elever i svårigheter som på något sätt lyckats dölja sina svårigheter.
När räcker den vanliga pedagogiken inte till?
SvaraRaderaDetta är något jag funderar på. Jag tycker det är en komplex fråga som jag tror inte heller finns ett rätt eller fel svar på. Alla individer är olika, har olika problem och behöver hjälp på olika sätt. Jag tycker dock inte att man ska behöva ha en ställd diagnos för att anses vara i behov av särskilt stöd. Särskilt stöd kan behövas av flera olika anledningar, det kan både vara lärandesvårigheter eller beteendesvårigheter. Vi vuxna som finns runt omkring barnen behöver ha förmågan att se barnen, se den enskilda individen och utifrån det kunna se vart problematiken ligger och på vilket sätt man ska kunna hjälpa den eleven.
Intressant skrivet om en komplext ämne!
SvaraRaderaJag reagerade också på hur Morgan kunde gå från skola till skola och socialarbetare till socialarbetare utan att någon gjorde något åt en synligt ohållbar situation. Händer det även för dagens Morgan eller har det blivit en förbättring?
Kommentaren om när specialpedagogiken ska sättas in är en svår fråga som vi också diskuterat i vår grupp
Jag tror att specialpedagogik kan och bör sättas in i ett tidigt skede i vissa fall men att man idag allt för snabbt ser "problem" som kanske skulle försvinna av sig själva om det inte läggs för mycket fokus på dem. Idag är man snabb på att hitta diagnoser och så fort ett barn får ett raseriutbrott så placeras den i ett fack. Jag tror att man alltid måste se till individen och med ett öppet sinne. Att få en diagnos kan både hjälpa och stjälpa.
Intressanta tankar ni har kring pedagogik och specialpedagogik. Tyvärr verkar det som den svenska skolan endast uppmärksammar elever med ställda diagnoser idag, vilket i sig är bra för de som har diagnoser att de faktiskt får hjälp utefter sina behov. (Ett kompensatoriskt perspektiv) Men som i Allings fall, där han inte har någon diagnos, men ändå har svårt i skolan tycker i alla fall jag att skolans personal borde ha lagt märke till detta och kanske utrett om han också behövde hjälp. Kanske var det så i Allings fall att han blev mer integrerad istället för inkluderad i klassen som en besparingsåtgärd? Tyvärr tror jag att det finns måna liknade fall av elever som är stojiga och bråkiga på lektionerna (liksom Alling) som behöver mer hjälp än vad de får. Och förmodligen beror detta på att skolans personal endast uppmärksammar ställda diagnoser. Skolans personal har ett ansvar för eleverna och borde kunna se att barn som i Allings fall, kanske också har behov av särskilt stöd.
SvaraRaderaBra frågeställning! Ja när får elever stöd? Tyvärr har jag erfarenhet av att barn med utredd diagnos inte heller får bidrag till personligt stöd, att kommunen säger nej även i dessa fall. Vad gör man då som lärare när alla behov ska tillgodoses,alla elever ska nå kunskapsmålen och har rätt till extra stöd då de inte når målen. Lärarna lägger all tid de kan på att alla ska nå målen i sin klass, men när de barnen som verkligen inte når målen på grund av en större problematik och inte får stöd, då kommunen säger nej till att ge pengar. Då står läraren inför en stor utmaning.
SvaraRaderaMen är det verkligen så här det ska vara ?
Både bra och intressant inlägg! Första tanke är när räcker egentligen den "vanliga" pedagogiken till i skolan? Vilken möjlighet om alla kunde få ta dela av specialpedagogiken, inte bara dom eleverna med en "diagnos". Vilket skulle kunna innebär en bättre miljö och mer möjligheter för alla. Skulle även kunna gynna läraren som skulle finnas tillhands mer och se alla eleverna bättre.
SvaraRaderaVäldigt intressant skrivet, jag tror att alla som har arbetat i skolorna redan nu kan känna igen sig i detta. Det är väldigt svårt men jag som arbetar i en klass anser att om inte en elev uppnår kunskapskraven bör resurser sättas in på en gång oavsett om eleven har en diagnos eller inte. Alla elever har rätten att få extra hjälp om den så behöver. Tyvärr får elever oftast stöd när diagnoser ställs, det är inte många elever som får stöd trots att de behöver för att kunna uppnå skolans kunskapskrav.
SvaraRaderaAlla elever har olika behov och är olika, de lär sig olika och därmed anser jag att elever behöver olika mycket stöd.
Ni sätter verkligen ord på det problemet. Ska man verkligen behöva ha en diagnos för att bli sedd och få den hjälp man behöver. Vi i grupp 3 har diskuterat detta fram och tillbaka. Varför behövs diagnoserna? I en utopi får alla barn den hjälp de behöver oavsett om det är stöd att nå målen eller stöd att nå ännu längre.
SvaraRaderaDet andra problemet är hur vi som lärare ska se vilket stöd varje enskild elev behöver. Hur får vi sedan tiden att hjälpa dem?