I läsandes stund i
(Brynolf, Carlström, Svensson, Wersäll,2012), anser de i
avsnittet mångkulturalism att det är väldigt viktigt att i den
svenska skolans undervisning lyfta fram den mångkultur som råder i
landet för att motverka fördomar, etnocentrism och rasism. Men det
skapar hos mig många frågor och en av dem lyder :
- Jag har inte sett en
lärare med slöja undervisa i en kommunal skola! Vad är anledningen
till detta?
Om vi ska motverka
fördomar, etnocentrism samt rasism då måste man rikta sig till att
visa eleverna den mångkultur som svenskarna lever i dagens
samhälle. Acceptansen kan inte nå barnen som redan har fördomsfulla
föräldrar, tyvärr. Sådana barn har jag mött dessvärre som har
den hatiska blicken för att du bär slöja men detta kallar jag
trångsynthet för verkligheten. Dessa individer väljer att skylla
samhällets negativa förändringar på vissa minoriteter istället
för att söka upp den verkliga verkande faktorn som t.ex. beslutande
politiker. Men personligen har jag också mött barn som vill leka
tillsammans med mina barn men när föräldrarna ser mig blir det en
ändring och deras barn pratar aldrig mera med mig om att få leka!
Varje gång funderar jag vilken strunt prat har föräldern fyllt i
barnet med för att varje dag vi möts tittar den så ängsligt på
mig!
Det borde inte vara så
ute på landsbygden i dagens Sverige, man borde inte bli behandlad på
detta vis för kvinnorna bakom slöjan är individer med olika
förutsättningar och självklart olika individer precis som resten
utav befolkningen.
Men sedan när jag
personligen tänker att demokrati är en viktigt aspekt samt att jag
kanske måste börja i Lindesberg för att få de vuxna individerna
att inse integrationen som har skett i Stockholm, Malmö, Göteborg
med flera måste också få börja i Lindesberg någon gång...
Hur är det där du
bor med integrationen i läraryrket?
Hej,Heba! Tack för ditt inlägg. Jag tycker också att det är viktigt att alla i Sverige förstår och accepterar att ett mångkulturellt samhälle är här för att stanna. Man kan inte fega och gömma huvudet i sanden. Om man bara vågar att mötas och prata med någon som är annorlunda, så inser man efter en liten stund att de flesta är väldigt trevliga och att vi är rätt så lika ändå. Sen jag flyttade hem till Orust från Stockholm har det varit min största mission på det arbetet jag jobbar just nu, att få folk att bli vidsynta. Att våga se bakom yta. Vi är alla människor. Det spelar ingen roll hur man ser ut, vilken religion man har, funktionshinder, ålder, var man kommer ifrån, vilket kön, sexuell läggning med mera. Det viktigaste är hur man är som person, medmänniska eller medarbetare. Ärligt talat, när jag läste till undersköterska var min bästa klasskompis, som jag var "ler och långhalm" med, muslim från Eritrea. Vi hade jättekul och lärde varandra enormt mycket via våra olika kunskaper och erfarenheter. Hon var ensamstående med ett barn och hade också slöja. Det är märkligt att i konstens, musikens, filmens och sportens värld så räcker det med att vara framgångsrik och ha ett svenskt pass för att bli accepterad och hyllad som svensk. Hur långt måste vi gå för att få resten av alla utomlandsfödda svenskar och deras barn att bli fullt accepterade och upptagna i den svenska gemenskapen ?! En allmän obligatorisk introduktionsutbildning för vuxna, kanske ??!! Det bästa med vården är att alla i samhället är tvungna att mötas där, både som personal och patient. Tack för att du vågar ta upp ett känsligt och brännhett ämne som integration.
SvaraRaderaHej Catarina!
RaderaPersonligen är jag också ursprungligen uppväxt i Stockholm, är utbildad undersköterska och min bästa väninna under gymnasietiden var en svensk kristen troende tjej. Vi har liknande erfarenheter det är kanske anledningen till att vi tycker lika på vissa nivåer. Det finns många som tycker som oss för jag har mött dem men inte där jag bor.
Men jag måste få tacka dig för din logiska, stärkande samt givande respons!
Med vänliga hälsingar
Heba
Hej Heba! Tack för ett intressant inlägg.
SvaraRaderaI grund och botten är vi alla lika, fast vi ser olika ut. Vi är alla människor oavsett hudfärg, hårfärg, färg på ögonen, klädstil, sexuelläggning, ålder eller kön.
Jag tror att allt handlar om rädsla för sådant som man själv inte anser vara "normalt" eller "det rätta". Och är man rädd för något så vågar man inte komma nära det och det resulterar i att man inte kan lära känna det nya och "farliga". Att visa likheter istället för skillnader tror jag är en lösning och sen behöver inte skillnader betyda att det är något dåligt, utan vi kan lära av varandra istället.
Tack för ett bra inlägg återigen!
Hej! Tack för ett intressant inlägg. Det är svårt att leva sig in i den vardag du, och många andra kvinnor lever i och det är hemskt att det fortfarande, år 2016 ser ut så här. Precis som du är inne på har barn inga fördomar och ser lika på alla människor oavsett klädsel, hudfärg, kön. Det är vi vuxna som präglar med vår rädsla och ovetskap om det okända. Många vuxna är så ignoranta när det kommer till situationer som denna och behöver lära sig att se förbi ytan på individen innan de dömer. Vi måste även tänka oss för noga hur vi uttrycker oss som lärare och föräldrar i och med att vi kommer att vara barnens närmsta förebilder som de kommer att ta efter mer eller mindre.
SvaraRaderaHåller med Er, vi vuxna borde acceptera varandra och andra människor som kommer från andra länder. Vi är alla olika i slutändan.
SvaraRadera